söndag 15 januari 2017

Avskaffa integrationspolitiken


Integration har varit ett begrepp som diskuterats på samhällets alla nivåer i flera decennier. "Den som kommer till Sverige måste integreras!", har politiker och tjänstemän proklamerat med övertygelse i rösten. Tyvärr har vi inte kommit så mycket längre än till denna innehållslösa proklamation.

Efter över 20 år av integrationsåtgärder, projekt, särlösningar och plakatpolitik med fokus på en enda sak - sysselsättning - har vi nått stadiet av odiskutabelt misslyckande där hälften av alla inskrivna hos Arbetsförmedlingen är utrikes födda, där trångboddheten i landets utsatta områden slår rekord och där hälften av de hemlösa i det socialdemokratiska skyltfönstret Malmö har utländskt medborgarskap.

Om detta hade gällt något annat än migrations- och integrationspolitik hade en haverikommission tillsats och efter en tid hade en utredare konstaterat att det inte går att fortsätta så här. Det krävs förändring. Det monumentala misslyckandet hade i den bästa av världar fått politikerna att rodna av skam, be om ursäkt och lägga fram en annan politik.

I stället föreslås mer av exakt samma politik för de kommande åren. Socialdemokraterna har inte tänkt en ny tanke sedan Per-Albin Hanssons dagar och borgerligheten har fastnat i en skatteavdragsmani och fäbless för lönesubventioner. Centerpartiet vill tydligen ha en app för att starta företag också.

Hela tänkandet runt dessa frågor måste förändras, och politiken läggas om från en integrations- till en assimileringspolitik. Låt oss först ta en snabb titt på skillnaden de två begreppen emellan så att vi vet vad vi talar om:
Integration betecknar en förening av skilda delar, ex. människor av olika etniska grupper, till en större enhet
Assimilation eller assimilering, syftar på den process genom vilken en minoritet, om processen är fullständig, helt överger sin egen kultur så att de ursprungliga kulturskillnaderna försvinner
Idén med integration är egentligen väldigt sympatisk. Den bygger på föreställningen att ett samhälle med influenser från många olika håll blir en smältdegel av kulturer, traditioner och sedvänjor, vilket berikar livet för alla. Vi har emellertid fått stora bekymmer då Sverige i realiteten inte är det där öppna nybyggarlandet som bland andra Fredrik Reinfeldt fortfarande dagdrömmer om.

Samtidigt som särintressen ser till att det byggs höga murar in på bostads- och arbetsmarknaden har det land som tagit emot den nyanlände en mycket splittrad självbild. Ena dagen är Sverige en humanitär stormakt där solidaritet med flyktingar är något typiskt svenskt. Nästa dag proklameras att det inte finns något typiskt svenskt, ingen svensk kultur, inga svenska värderingar att anpassa sig till.

Integrationspolitikens misslyckade under de senaste två decennierna står bortom diskussion. Frågan är hur vi ska gå vidare. Jag föreslår en mjuk assimilationspolitik. Med mjuk menas att processen måste vara självvald, och jag ser egentligen ingen anledning till att den inte skulle kunna vara det. Ingen, förutom möjligen kvotflyktingar, är tvingade att komma till just Sverige. Den som kommit hit har självfallet ett eget ansvar att anpassa sig för att bli anställningsbar och självförsörjande. Detta måste stå klart långt innan personen i fråga får ett uppehållstillstånd.

I sin integrationspolitik framhärdar allianspartierna och i synnerhet Centerpartiet att allt hänger på jobben. Men att integreras i ett nytt land handlar om så mycket annat än bara en försörjning. Det handlar om att vilja finna en plats i det nya samhället. Att förstå detta samhälle. Och att respektera det. Sålunda: en smula ödmjukhet inför möjligheten att få bo i ett nytt land.

Att assimileras betyder endast i sin mest extrema form att individen överger sin egen kulturella särprägel. Det finns inget egenvärde i att den som invandrar till Sverige blir som majoritetsbefolkningen på alla tänkbara sätt. Men vi behöver ersätta den skadliga normkritiken med ett försvar för de normer som är viktigast i ett modernt samhälle.

Den som tror att det är acceptabelt i Sverige att kringskära kvinnors och flickors rörelsefrihet och självbestämmande får tänka om. Den som tror att det inte får några sociala konsekvenser om du vägrar att hälsa på människor av ett visst kön får tänka om. Och den som förväntar sig att majoritetssamhället ska anpassa sig till ens egna religiösa dogmer, får tänka om. Eller vända om. Klar och tydlig information om vad som gäller i lagen och i den svenska kulturen, som för all del ska fortsätta att vara öppen för yttre influenser, tjänar alla på.

Begreppet integration är på väg att få en ny innebörd. Nu hävdas nämligen att alla, även personer vars släkt har bott i Sverige i generationer, ska integreras. Detta, tillsammans med att Aftonbladet pekar ut det välmående Östermalm i Stockholm som ett värre integrationsproblem än de brinnande förorterna, visar att begreppet helt förlorat sin relevans i debatten.

Därför är det dags att släppa det för gott och börja prata assimilering.

Tidigare bloggat:
Värdet av självvald assimilation

fredag 13 januari 2017

Polisen och sifferexercisen


Med anledning av att polisens egen statistik för 2016 blev klar och siffrorna för december offentliggjordes ställdes rikspolischef Dan Eliasson till svars i SVT:s Aktuellt på torsdagskvällen. Han kan frågorna utantill vid det här laget.

Statistiken visar att polisen klarade upp tio procent färre brott 2016 än året före. Den evigt optimistiske rikspolischefen svarade att han såg vissa ljusningar i december och uttryckte en förhoppning om att detta var tecken på en vändning. Programledaren bet sig fast i procenttalen.

Mediernas bevakning av frågan är problematisk. Vi ser nu en tendens i de stora medierna att behandla uppklarningsprocent med samma exakthet som opinionsmätningar, där partisekreterare ställs till svars när en mätning visar på en enprocentig nedgång för något parti. Det går att förstå varför, för det kräver ingen analytisk förmåga att läsa av en tabell. Men hur relevant blir diskussionen?

Risken finns att bevakningen och ansvarsutkrävandet stannar vid att polisen under 2017 kanske lyckas bryta en nedåtgående trend med knapp marginal, rikspolischefen får behålla jobbet och inrikesministern kan skryta lite i nationell TV. Om polisen stärker sina resultat med en ynka procentenhet under 2017 står journalisterna som lagt allt krut på dessa siffror tomhänta.

Det går inte att se på polisens effektivitet ur ett så snävt perspektiv. Polisen har blivit allt ineffektivare under lång tid, inte minst sedan 2010, långt före både migrationskris, gränskontroller och omorganisation. Utvecklingen har således tillåtits pågå under flera regeringar. Dan Eliasson är förmodligen fel person för jobbet, men polisens resa utför började långt tidigare.

Tyvärr har inrikesminister Anders Ygeman själv bidragit till sifferstirrandet genom att i slutet av fjolåret hävda att han väntade sig en vändning före nyår. Annars, förklarade Ygeman, väntade "kraftfulla åtgärder". Det är svårt att förstå vad han trodde sig uppnå med ett sådant uttalande. Rimligen visste både han och rikspolischefen att en mirakelvändning under årets sista veckor inte var sannolik.

Nu när fakta ligger på bordet och den där vändningen inte hann komma, står inrikesministern där och ser fånig ut. Hans "kraftfulla åtgärd" är att kalla rikspolischefen, som han har ett fortsatt förtroende för, till ett möte. Jaha. Vad ska de prata om? Om Ygeman vill veta hur Eliasson har tänkt vända utvecklingen kan han lyssna på rikspolischefens föredrag på Folk och försvars rikskonferens häromdagen eller be att få Powerpointen mejlad till sig.

När Dan Eliasson intervjuades i Ekots lördagsintervju i maj 2015 utlovade han att utvecklingen skulle vända senast under 2016: "På totalen kommer vi se positiva effekter, kanske redan mot slutet av -15 men framför allt från -16". Han sade sig då vara övertygad om att utredningsresultaten skulle bli positiva under 2016. Så blev det som bekant inte.

"Det ska fan vända", sade Dan Eliasson i november. Polisledningen behöver vidta ytterligare åtgärder, förklarade han då. Nu två månader senare låter det likadant. "Det ska vända", och om det inte gör det måste det vidtas ytterligare åtgärder. Frågan är hur länge inrikesministern nöjer sig med denna ständigt framskjutna karantän för när vändningen ska komma och omorganisationens effekter märkas.

Sanning att säga är det mer än bara ett trendbrott i andel uppklarade brott som svensk polis och Sveriges befolkning behöver se. Det är en radikal förbättring som krävs. Polisen skulle behöva tredubbla sin effektivitet för att nå acceptabla nivåer. Om så skedde skulle ändå inte ens vartannat brott klaras upp.

Detta säger en del om vilka nivåer som svensk polis kravlar på just nu. I ett sådant läge är en procentenhet hit eller dit faktiskt inte så viktigt. 

torsdag 12 januari 2017

Oppositionen som försov sig


Jag brukar gilla riksdagens partiledardebatter. Till skillnad från TV4:s och statstelevisionens debatter avbryts inte partiledarna av otåliga programledare utan kan, visserligen i korta repliker, mäta argumenten mot varandra under ordnade former.

Årets första partiledardebatt var däremot ingen kioskvältare, och den så kallade oppositionsledaren bär en stor del av skulden för detta.

Det blev uppenbart att Anna Kinberg Batra efter två år som moderatledare inte har vuxit en tum utan att detta bleka framträdande är vad presumtiva M-väljare kommer att få. Visst sade Kinberg Batra alla de rätta sakerna. Men hon gjorde det som vanligt utan övertygelse i rösten och framför allt utan att följa ord med handling. Hon vill bli statsminister - men inte just nu. Hon anser att Sverige går i fel riktning - men hon är inte beredd att utmana regeringen i någon avgörande fråga.

Ett tema dominerade debatten: den växande otryggheten och oron i samhället. Det vore väl OK om inte alla hade sagt exakt samma sak, beskrivit samma problematik och levererat ungefär samma lösningar: mer pengar.

Inte ens Jimmie Åkesson och Annie Lööf, som brukar vara vassa och spänstiga i dessa debatter, ofta mot varandra, lyckades leverera.

Statsministern påtalade som vanligt att Sverige har bytt riktning och beskrev att med regeringens politik kommer livet bli bättre för alla. Det här är fortsättningsvis socialdemokratins problem. Den ser inga begränsningar. Den ser inga målkonflikter. "Alla ska med" var en hånad paroll inför ett tidigare riksdagsval, men den förblir lika innehållslös och platt nu som då.

Löfven vill "inte ge en tum" till den organiserade brottsligheten. Ändå är det i socialdemokratiskt styrda kommuner och stadsdelar - som Malmö, Göteborg och utsatta områden i Stockholms förorter - som den organiserade brottsligheten och gängkriminaliteten har etablerat sig och kunnat bita sig fast. Insikten om varför det har gått så här långt förefaller begränsad.

Partiledardebatten var sålunda mest en upprepning av gamla haranger. Löfven håller i stort sett samma anförande som han har hållit sedan valrörelsen 2014. Oppositionen går på autopilot. Oppositionsledaren snarksover och låter sig bli tillplattad av statsministern. Det är kort sagt en ganska tragisk samling som säger sig vilja regera efter nästa val.

Då har det varit desto mer intressant följa alla debatter och diskussioner från Folk och försvars rikskonferens, där trygghetsfrågorna har diskuterats i betydligt mer konkreta och konstruktiva termer. Rikspolischefen Dan Eliasson medgav, kanske lite oväntat, att migrationen till Sverige under senare tid vid sidan om att anstränga polisens resurser också har skapat otrygghet i det svenska samhället.

Överlag gjorde rikspolischefen ett ganska tydligt och bra framträdande på Folk och försvar. Men Eliasson råkar vara en obotlig optimist, vilket månne ingår i uppdraget men rimmar rätt illa med hur verkligheten ser ut just nu.

Detta gör att hans uttalanden inte sällan skaver mot hur allmänheten uppfattar vardagen i dagens Sverige. Han framstår som tondöv. Händelsevis en egenskap som förenar honom och landets statsminister.

onsdag 11 januari 2017

"Your organization is terrible"

Det här är lite kul. Den blivande amerikanske presidenten Donald Trump vägrar ge CNN en fråga under sin första presskonferens sedan valet.

Jag har en känsla av att det kan bli lite spänt mellan Trump och CNN under de kommande fyra åren. Det brukar sällan vara smart av politiker att reta medierna. Men i detta fall har Trump sannolikt inget att förlora eftersom CNN ändå aldrig kommer skriva ett positivt ord om honom.

Let the show go on.



Den hånade otryggheten


Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning, NTU, för 2016 visar att otryggheten i Sverige ökar (PDF). Var sjunde kvinna uppger att hon inte vågar röra sig fritt i sitt eget bostadsområde. 31 procent av landets kvinnor känner ganska eller mycket stor otrygghet, vilket är en ökning med sex procentenheter på bara ett år.

Upplevd otrygghet är inte nödvändigtvis liktydig med risken att utsättas för något. Men innan någon hävdar att risken för att sätta ett kycklingben i halsen är större än att bli våldtagen, låt oss konstatera att medan det förstnämnda inte påverkar ditt liv på något sätt får det sistnämnda stora konsekvenser för dig, din familj och dina anhöriga. Upplevd otrygghet gör människor ofria och begränsar oss i vår vardag. Och den tenderar att faktiskt vara en reaktion på något verkligt.

Svenska folkets oro för att utsättas för brott ökar på bred front. Det gäller oron för att anhöriga ska råka illa ut, oro för våldsbrott, sexbrott och flera andra brottstyper. Samtidigt sjunker förtroendet för rättsväsendet, visserligen från höga nivåer. Onekligen en oroväckande utveckling om den fortsätter, men fullt begriplig.

Oron är inte obefogad, vilket det finns skäl att återkomma till framöver. Först ska vi ta en titt på hur delar av Sveriges mediala och kulturella elit reagerar. Motståndet mot att beskriva ett Sverige där brottsligheten och otryggheten breder ut sig är nämligen mycket starkt.

I november skrev jag att Brå:s "Utsatthet för brott 2015", som visade att den andel kvinnor som uppgav att de utsatts för sexualbrott mer än fördubblats åren 2012-2015, borde resultera i en diskussion baserad på fakta. Men jag tillade att jag inte trodde att det skulle ske. Under tisdagen fick vi detta ånyo bekräftat då SR:s Studio ett sände från Folk och försvars rikskonferens. Medverkade gjorde bland andra rikspolischefen Dan Eliasson och ledarskribenterna Anders Lindberg och Anna Dahlberg.

Anders Lindberg tillhör dem som tycker att "bilden av Sverige" är viktigare än Sverige. Denna pseudodiskussion är alltså viktigare för Lindberg än att fundera över hur vi kommer tillrätta med bilbränder, sexövergrepp, kvinnoförtryck och en polis som inte klarar av att utreda brott.

Lindberg är inte ensam. I hans tidning ondgör sig Eva Franchell över att "testosteronstinna män i ylletröjor" vill ha mer pengar till försvaret. Man ska inte skrämmas, tycker hon. Och i Expressen kallar komikern och numera även krönikören Özz Nûjen alla som skildrar den negativa samhällsutvecklingen för "gnällspikar".

När Nûjen blickar ut över den laxätande publiken på Norra Brunn kan han nämligen inte se vare sig brinnande bilar, kvinnor som ser sig över axeln på väg hem från kvällsskiftet, narkotikaförsäljning i sitt kvarter eller personer som får stryk av killgäng på stan. Özz Nûjen har det nämligen bra, och det har hans lättroade publik också.

Krönikan är bisarr i sin infantilitet och därmed ett sätt att ta tempen på en samtid där gapet mellan en alltmer fjärmad elit och ett i allt högre grad drabbat folk bara växer. Nûjen är som personen på sandstranden på Bali som tittar på nyheterna och ser att Stockholms invånare klagar över snökaos. Detta, konstaterar han, är rent skitsnack, ty det finns ju ingen snö där han sitter på solstolen och dricker sin välkylda paraplydrink. Vilka gnällspikar de är, stockholmarna.

Även om somliga ledarskribenter och krönikörer hånar känslan av otrygghet är Brå:s Erik Wennerström oroad. Han kommenterar den växande otryggheten på följande sätt:
Jag tycker att det var helt oacceptabelt redan innan ökningen. 31 procent av landets kvinnor och nio procent av landets män känner en sådan typ av otrygghet. Ingen av oss har röstat för att det skulle bli så.
Som avslutning kan vi konstatera att, jo, många av er har röstat för just detta. Ni begrep det kanske inte då. Men det har ni faktiskt. 

Tidigare bloggat:
Sexualbrotten ökar

tisdag 10 januari 2017

Folk har alltid varit lite okunniga


Det hävdas att falska nyheter på nätet köps med hull och hår av intet ont anande medborgare. Det är därför vissa partier går framåt i opinionen medan andra tappar, ska vi förstå. Det talas om faktaresistens, vilket har liknats vid "klimatförnekelse", och att sanningen inte längre spelar någon roll i den politiska debatten.

Allt detta är förstås överdrifter, men framför allt tror jag att vi bör ta en titt bakåt och se efter hur välinformerat svenska folket har varit tidigare. Det räcker att titta på enskilda sakfrågor ett knappt decennium bakåt i tiden. Hur många vanliga väljare hade stenkoll på FRA-lagen när den under stora protester klubbades i riksdagen 2008? Hur många vet vad datalagringen innebär eller känner till att den faktiskt har ogiltigförklarats av EU-domstolen men ändå fortgår med politikernas goda minne? Hur många vet exakt hur mycket skatt de betalar varje månad? Vem har egentligen koll på pensionssystemet?

Svaret på dessa frågor är att de allra flesta inte har koll. Det är inte så konstigt. Livet är komplicerat, nu mer än någonsin, och det går inte att begära att människor ska kunna allt (även om det hade varit trevligt om fler brydde sig om annat än snöröjningen utanför villan och hanteringen av köttfärs på ICA). Det är just därför att vi inte har koll som vi har en representativ demokrati där vi väljer företrädare som ska representera och tala för oss i olika svåra frågor.

Så länge dessa väljare röstade på Socialdemokraterna eller Moderaterna var det inte så stigmatiserande att vara oinformerad. Och så länge utlandet hade en felaktig Sverigebild som var överdrivet positiv var det inget fel i falska nyheter och överdrifter om det fredliga bullerbylandet i norr.

Nu, däremot, är okunskap, faktaresistens och påstådda vrångbilder av Sverige plötsligt ett gigantiskt problem som måste tacklas med statens fulla kraft. Utrikesdepartementet ska ge svenska ambassader hjälp att gå till motangrepp mot desinformationen. Ursäkta om jag inte är så värst imponerad av trovärdigheten i denna kampanj.

Problemet med vår representativa demokrati är att våra företrädare tänker mer på sig själva och sina politiska partier än på oss som valt dem. De är så att säga inga oberoende sanningsvittnen utan ger en vinklad bild av samhällsproblem och fenomen som passar deras egen agenda. Ibland ideologisk, ibland rent partitaktisk.

Politiker säger det som gynnar den egna saken och kan plötsligt svänga från en position till en annan utan att väljarna, som ofta vill tro på politikernas ord, hänger med. Givetvis är detta inget svenskt fenomen, men det är ett gott argument för att ge politikerna så lite makt och inflytande som möjligt över våra liv.

Att stora delar av den politiska, mediala och kulturella eliten nu har gått på vandringsmyten att folk hastigt och lustigt har blivit faktaresistenta och inte längre lyssnar på rim och reson är besvärande eftersom det kan leda till att de får för sig att "åtgärda problemet".

Vi kan ha stora uppfostringskampanjer att se fram emot.

måndag 9 januari 2017

Putin den allsmäktige


Efter att företrädare för den amerikanska underrättelsetjänsten - däribland James Clapper, som ogenerat ljugit om massövervakningen tidigare - pekat ut Ryssland för intrång och otillbörlig påverkan på det presidentval som vanns av Donald Trump har alltfler i Sverige insett att det i dessa osäkra tider med cyberspionage går att anklaga fientlig makt för det mesta.

Om Vladimir Putin genom fejkade nyheter och på andra sätt kan påverka valprocessen i världens supermakt, vad kan han då inte göra med ett svenskt val? Det svenska riksdagsvalet är över 18 månader bort, men i vissa medier börjar valanalysen redan bli klar. Om Sverigedemokraterna växer ytterligare kommer det ha skett genom yttre påverkan. Kort sagt: ett större SD är Putins fel.

Konspirationsteorier av det här slaget är inte bara löjeväckande, de riskerar att leda till groteska felanalyser av varför människor röstar som de gör. Fortfarande sprids på många håll en uppfattning om att den exempellösa sverigedemokratiska tillväxten beror på växande rasism i samhället. Att blanda in Putin i denna analytiska soppa gör knappast saken bättre.

Vi ska inte vara naiva inför ryska (eller kinesiska, amerikanska och brittiska) intrång. I stort sett alla länder spionerar på andra, och det finns från många håll ett intresse att inte bara hålla koll på den politiska utvecklingen bakom kulisserna utan även ägna sig åt rent industrispionage (vilket Snowdendokumenten visade att USA gjort i många år). Detta är en realitet vi behöver tugga i oss och agera utifrån.

Att däremot skylla valframgångar för anti-etablissemangspartier och -personer på fejkade nyheter är att underskatta det missnöje som finns med dagens elitpolitiker. Ändå har såväl Brexit som Trumps seger kommit att förklaras med att många läste osanningar på nätet. Som om några struntartiklar avgör vad vi röstar på. Som om den som röstar mot det sittande etablissemanget inte kan göra detta av en inre övertygelse. "Experterna" sade ju annorlunda.

The Guardian sätter fingret på kärnan i problemet:
Our elites are having none of it. Their fake news narrative is itself fake: it’s a shallow explanation of a complex, systemic problem, the very existence of which they still refuse to acknowledge. The ease with which mainstream institutions, from ruling parties to thinktanks to the media, have converged upon “fake news” as their preferred lens on the unfolding crisis says a lot about the impermeability of their world view.
Genom att skylla egna misslyckanden på alternativmedier, fejkade nyheter och populistiska lögner visar det mediala och politiska etablissemanget precis hur förstockade och tappade bakom en vagn de faktiskt är. De kan känna att människor håller på att röra sig bort från dem. De kan se hur förtroendet och maktbasen sjunker. Men de verkar inte ha en aning om varför.

Eliterna famlar i mörker. Just nu är det Putin de har klängt sig fast vid i detta mörker, redo att använda den auktoritäre ryske ledaren som slagträ i snart sagt varje situation.

Vi kommer få höra mer om Ryssland ju närmare nästa val vi kommer. Vänta bara tills public service plockar upp denna tråd i valdebatterna.

söndag 8 januari 2017

Ett illa rustat land

Plötsligt är alla försvarsvänner. Statsministern talar sig varm för en upprustning och till och med pacifisterna i Miljöpartiet går med på höjda försvarsanslag och trupper på Gotland. Så har det inte alltid varit. Omsvängningen i försvarspolitiken slås egentligen bara av den i migrationspolitiken.

I flera decennier har regeringar av olika kulörer systematiskt nedmonterat den svenska försvarsförmågan. Kalla kriget var över. Sovjetunionen borta. Sverige gick in i EU. Nu levde vi i den eviga fredens tidevarv.

I sitt tal på Folk och försvars rikskonferens under söndagen medgav Stefan Löfven sitt eget partis delskuld i detta. Han driver nu på för en upprustning. Men regeringen har ännu inte visat någon vilja att låta denna upprustning prioriteras före bidragssatsningar - i stället verkar Löfven vilja använda det rangliga svenska försvaret som argument för att kunna driva fram fler skattehöjningar.

Hur regeringen än skakar fram pengarna kommer det ta tid för det svenska försvaret att komma på fötter igen. Den mångåriga nedrustningen gör en plötslig upprustning både kostsam och tidskrävande. Regementen har lagts ned, materiel skrotats, beredskap försvunnit. Mycket av detta var säkert nödvändigt för att anpassa försvaret till en ny tid, men inte allt. Ett exempel är att alla regementsnedläggningar tvingar Försvarsmakten att ånyo hitta och till stora kostnader bygga om andra lokaler.

I den ingångna försvarsuppgörelsen mellan regeringen och tre av allianspartierna skjuts drygt 10 miljarder till Försvarsmakten under 2016-2020. Det motsvarar två miljarder per år, vilket är ungefär en fyraprocentig ökning räknat på vad anslagen för landets försvars- och krisberedskap var 2015. Någon jättesatsning i kronor kan det knappast sägas vara, och det har sina skäl. Ett sådant är att Försvarsmakten har haft svårt att rekrytera sedan värnplikten avskaffades.

Rekryteringsproblemen till trots är det ändå rimligt att Sveriges regering och riksdag förmår göra större satsningar på svensk säkerhet än så här. Liberalerna hoppade av försvarsuppgörelsen då de ansåg att den var för klen. Jag delar den uppfattningen.

Samtidigt är Liberalernas utspel partitaktiskt: säkerligen vill (L) ha upp frågan i valrörelsen, vilket blir svårt om alla partier utom V och SD är med i en blocköverskridande försvarsuppgörelse. (L tenderar dessutom att tro att allt löser sig bara Sverige går med i Nato.)

Det är bra att regeringen noterat vilka hot som Sverige står inför. De är som bekant betydligt mer komplexa och mångfacetterade i dag än för 30 år sedan. I dag föreligger inget konkret invasionshot, däremot är Sverige precis som andra länder sårbart för annan sorts krigföring, och om något borde den svenska senfärdigheten att bemöta hoten från den militanta jihadismen mana till eftertanke.

När svensk polis har svårt att hantera fyrverkerier på nyårsafton, och det fortfarande finns ett kompakt motstånd mot att låta militären samarbeta nära polisen, säger det något om hur pass illa rustat Sverige som land är för ett större terrordåd.

Vi får helt enkelt tacka vår lyckliga stjärna för att den där stora smällen inte har inträffat här än. Risken för att svensk statsledning skulle bete sig som yra höns är tyvärr överhängande.