lördag 27 augusti 2016

Vad hade Reinfeldt gjort?


Sedan Fredrik Reinfeldt avgick som statsminister har han varit tämligen osynlig i offentligheten. Han lyfter statsrådspension som han investerar i sitt bolag och tjänar bra. Några utspel har han emellertid gjort, och det är utifrån dessa få men talande exempel som Alice Teodorescu ställer frågan hur Sverige hade sett ut om Alliansen vunnit valet 2014.

Frågan är intressant, som kontrafaktisk historieskrivning ofta är. Jag har hela tiden antagit att även statsministern med det öppna hjärtat hade tvingats till åtgärder hösten 2015 och att Centerpartiet i det läget hade stött en politik som lett till samma svekdebatt och väljarflykt som nu drabbat Miljöpartiet.

Det är ett alternativ. Ett annat är att Reinfeldt faktiskt inte hade gjort någonting. Teodorescus poäng är att både av de få politiska uttalanden som Reinfeldt gjort sedan sin avgång och den konsekventa linje han drev som statsminister kan vi sluta oss till att han förmodligen hade hållit kursen. Inte förändrat asylreglerna, inte infört gräns- och id-kontroller. Kort sagt låtit systemen kollapsa.

Om vi antar att det förhåller sig på det sättet, blir Moderaternas hårda tonläge mot den sittande regeringen än mer ohederligt.

Den borgerliga kritiken mot Löfven är som bäst inövad och pliktskyldig. Alla, inte minst väljarna, vet att det inte är Stefan Löfven som har satt Sverige på pottkanten med en ohämmad asylinvandring, havererad skola, tudelad arbetsmarknad med etniska förtecken och en polis i fritt fall. Problemen uppstod inte 2006, men efter åtta långa år vid makten kan allianspartierna inte svära sig fria från någonting av detta.

Av just denna anledning ekar den moderata kritiken mot regeringen och Löfven så pinsamt ihåligt i dag. Det var ju framför allt Moderaterna som satte Sverige i den här situationen. Det är förvisso sant att Socialdemokraterna inte propagerade för en skärpt migrationspolitik i opposition eller att de har några bättre idéer för att få in utrikes födda utan utbildning på arbetsmarknaden. Men det var Alliansen som regerade, det var sålunda de borgerliga som kunde genomföra förändringar.

Åren 2010-2014 framstår verkligen som förlorade år. Reformtakten avstannade helt och gigantiska problem ignorerades och tilläts förvärras ytterligare. Regeringen lade fokus i politiken på att utestänga Sverigedemokraterna i stället för att ta itu med de problem som fick människor att överväga en röst på SD. Integrationsminister Erik Ullenhag åkte land och rike runt och berättade hur Sverige tjänat på invandring i och med att vi äter pizza och halloumi - regeringen satte rent av upp en sajt för att bemöta "myter om invandring". Knappast en regerings främsta uppgift.

En del av mig hade gärna velat se vad Fredrik Reinfeldt hade gjort i november 2015. Om han hade kallat till presskonferens och aviserat en åtstramning. Eller om han bara hade tutat och kört.

Det får vi aldrig veta. Men Alice Teodorescu kan mycket väl ha rätt, vilket säger mer än man kan tro om den man som var moderat statsminister i åtta år.

Hycklarna


Bokmässans beslut att stänga ute tidningen Nya Tider har väckt debatt. Inte för att folk tycker synd om Nya Tider utan för att Bokmässan först pläderat för och sedan tvärvänt efter kritik och inte verkar begripa att de gjort bort sig.

En serietecknare gjorde en stor sak av att tidningen skulle finnas på plats när hon proklamerade att hon av denna anledning skulle bojkotta mässan. Det är här de kränkta och auktoritära möts - vissa vill stänga ute för att åsikter ska förbjudas, andra för att de själva tar så illa vid sig och känner sig kränkta.

Det har inte förespeglat någon av dem att det finns ett lika enkelt som utmärkt sätt att hantera en monter på Bokmässan som man inte gillar, nämligen att gå förbi? Hur klarar dessa människor av en svensk valrörelse där det både finns affischer och valstugor från partier de ogillar? Tja, det kanske inte är så konstigt att vi varje år ser nedrivna valaffischer och vandaliserade valstugor.

Jag bryr mig egentligen föga om vilka utställare Bokmässan godkänner, ty i sak är det sant att det inte är vilka som närvarar på Bokmässan som avgör om vi har yttrandefrihet i Sverige eller inte. Det jag har så förbenat svårt för är hyckleriet.

Samtidigt som Nya Tider utestängs tillåts vänsterextremister. Tidigare år har osmakliga "Lenins barnhörna" funnits på mässan. Komplett med ballonger och godis. Vi såg inga högljudda protester eller hot om bojkott då eftersom liberaler och konservativa begriper att man kan gå förbi en monter man inte gillar.

Bokmässan avgör givetvis själva vilka som får ställa ut. Men om de godkänner kommunister och utestänger andra för att dessa inte anses dela värdegrund med mässans stiftelse, får vi helt enkelt utgå från att stiftelsen i fråga är kommunistisk.

Se även:
Janne Josefsson sopar banan med Politism i Opinion live

fredag 26 augusti 2016

En skev debatt


Minns ni hijabuppropet? Uppgiften att kvinnor fick sina slöjor avrivna, och tendensen i vissa västländer att gå mot ett förbud mot heltäckande slöja, resulterade i en solidaritetsaktion i Sverige. Människor, kända som okända, fotograferade sig i slöja som ett stöd för rätten att bära den.

Jag tycker att folk ska få bära vilka kläder de vill. Men det uppropsdeltagarna missade, eller snarare valde att ignorera eftersom det nog blev lite för komplicerat, var det kvinnoförtryck som ligger bakom många kvinnors slöjor. Långt ifrån alla bär den frivilligt. De bär den för att män vill att de ska bära den. För att deras religion tvingar dem. För att de inte har något val. (Det gäller för övrigt i ännu högre grad minderåriga.)

Nu har vi fått en uppföljare till denna diskussion: burkinin. Det franska beslutet att förbjuda denna heltäckande baddräkt har lett till en stormig debatt även i svenska medier. Aftonbladet, SVT och flera andra hakar på i sitt uttryckliga stöd för burkinin. Den görs till en kvinnosaksfråga. En frihetsfråga.

Det är här debatten hamnar helt av vägen. Jag bloggade om varför ett förbud mot burkini är fel väg att gå. Men det betyder inte att jag omfamnar burkinin som plagg eller ännu mindre föreställningen att kvinnor måste skyla sig.

Just detta - att burkinin är ett resultat av ett religiöst och kulturellt klädtvång för kvinnor - har helt tappats bort i den svenska diskussionen.

SVT:s Rapport eldade under torsdagskvällen på med vad som närmast liknade ett hyllningsreportage till burkinin. Vi fick följa en modedesigner som talade sig varm för plagget, besöka ett badhus där den säljs och se flera kvinnor som försvarade rätten att bära burkini. Inga avvikande meningar hördes (16:30 in i programmet).

Det är ganska tidstypiskt att debatten tar den här omvägen i stället för att gå direkt på själva grunden i problemet: religiösa och kulturella påbud och hur de ska hanteras. Burkinin hade inte funnits om inte miljoner kvinnor runt om i världen tvingats bära slöja, niqab och burka. Den hade helt enkelt inte behövts.

Det dyker alltid upp kvinnor som säger att de bär slöja eller niqab av fri vilja. Detsamma gäller burkinin. Gott så. Jag vill inte förbjuda någon att bära dem. Men att hylla ett plagg som är ett direkt resultat av kvinnoförtryck är faktiskt motbjudande.

Amnesty har nu lagt sig i diskussionen. Mitt råd till människorättsorganisationen är att lägga resurserna på rätt ställe, nämligen i kritik och kamp mot de förtryckar-samhällen och värderingar som fråntagit kvinnor nästan alla mänskliga rättigheter. Inte på ett förbud mot ett badplagg i ett av världens friaste länder.

Debatten blir så skev. Så fel. Så knäpp. Och den gynnar knappast kvinnor som är utsatta för förtryck och diskriminering. Något säger mig att det heller aldrig varit syftet.

torsdag 25 augusti 2016

När Sverige "tar ansvar" så att andra slipper


Stefan Löfven fick under torsdagen ånyo möjlighet att stråla sig i världspolitisk glans då vicepresident Joe Biden kom på blixtbesök.

Tongivande i samtalen lär ha varit säkerhetspolitik, men under presskonferensen kom även migrationen upp. Vicepresident Joe Biden är bara en i raden av utländska ledare att hylla Sveriges (före detta) asyl- och migrationspolitik.

Det är tydligen något berömvärt att sätta sina egna system i gungning för att maximera mottagandet av asylsökande och ekonomiska migranter. Talande nog har Bidens eget USA inte fört en sådan "beundransvärd" politik och verkar inte ha för avsikt att göra det framöver heller.

Löfven sög förstås girigt i sig berömmet. Men Sverige har som bekant närmast tvärvänt, något som Biden behagligt nog inte nämnde. Sverige beskrevs som ett land som tävlar "långt över sin viktklass" i betydelsen att vi dels tagit emot flest asylsökande per capita, dels pumpar in mycket bistånd.

Bättre än att mäta i antal huvuden och kronor och ören hade varit att mäta i resultat och effektivitet. Hur många människoliv räddas för varje spenderad krona? Här tävlar Sverige snarare i lätt fjädervikt.

Det var även intressant att höra hur kraftfullt Biden fördömde kuppförsöket i Turkiet och visade förståelse för de massarresteringar som genomförts sedan dess. Desto hårdare var tonen mot Ryssland och Nord Stream 2. Givetvis rekommenderade vicepresidenten amerikansk gas som alternativ.

Avslutningsvis kan noteras att Joe Biden citerade Mao Zedong under presskonferensen ("Kvinnor bär upp halva himlen"). Onekligen lite anmärkningsvärt för en amerikansk vicepresident. Men det verkar inte ha intresserat svenska medier.

Inget ska vara på allvar längre


Klassiska Fråga Lund är tillbaka i SVT. Har statstelevisionen börjat ta sitt public service-uppdrag på allvar igen?

Skämtare där. Självklart inte. Programmet har av allt att döma förvandlats till en modern flamsversion. Så 2010-tal. Det leds visserligen inte av Gina Dirawi (en tredjedel av tablån tyckte kanske även SVT:s programchef var tillräckligt för henne), men väl av Kristian Luuk. Han kan vara ungefär lika tramsig, så slutresultatet blir detsamma.

Jens Liljestrand har skrivit en betraktelse över det moras som är public service numera:
Att göra underhållning av kunskap, visa att det är coolt att faktiskt kunna saker, borde vara ett kärnuppdrag för ett public service som i andra sammanhang sorgligt har övergivit alla folkbildningsambitioner. Och så får vi detta. "Finns det otur?" Man väntar spänt på vad programledaren Kristian Luuk ska fråga härnäst. Finns tomten? Har kungen blått blod? Är månen gjord av ost? Bättre upp: Han frågar, och jag skojar inte nu: "Kan man para en hamster med en giraff?"
Det är som om skaparna bakom Dum & Dummare gjorde ett frågeprogram. Egentligen är det inte ett dugg konstigt att nya Fråga Lund ser ut på det här sättet. Det speglar inte bara vår samtid, där människor inte har förmåga att hålla koncentrationen i längre än trettio sekunder åt gången, utan också det SVT som under de senaste 15 åren har stöpts om till en underhållningscentral med fokus på en tonårig publik.

Detta gäller på alla områden. Under valvakan 2014 hade SVT bjudit in Soran Ismail, komiker, för att kommentera valresultatet. Vad han hade att bidra med? Känslan att han "inte var förvånad". Tack för den analysen. Men kidsen kände förmodligen igen honom i alla fall, och det är ju viktigt att nå nya grupper.

Jag ser framför mig att Bingo-Berra kommer inskumpande i studion under valnatten 2018 för att gratulera segraren, göra high five och fråga vilket djur partiledaren helst skulle vilja vara.

Ja, ni kanske minns att samme Kristian Luuk fick äran att sköta intervjuerna när partiledarna anlände till TV-huset under valnatten 2010. Han påpekade att Lars Ohly, som just hållit ett ilsket tal efter att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen, såg "väldigt stark och glad" ut.

Om public service alls ska ha något existensberättigande, ska det fokusera på det inga andra kanaler eller medier gör. Det som kan göras med en finansiering tryggad utan sponsor- och reklamintäkter. Bildning. Djupare reportage och analyser. Intellektuella samtal där människor får tala till punkt.

Det gamla Fråga Lund hade kunnat passa utmärkt i en sådan satsning. I stället begår SVT ett slags skändning av originalet och anpassar det till dagens snusk- och tramskultur. Vid sidan om Genikampen, Doobidoo och Så ska det låta.

Inget ska längre vara på allvar.

onsdag 24 augusti 2016

Mirakelekonomi


På en pressträff på Harpsund tecknade finansminister Magdalena Andersson en bild av svensk ekonomi som liknade molnfri himmel och ljumma sommarkvällar. Men det som väntar de närmaste åren är förmodligen ihållande regn och återkommande hagelskurar.

Skälet till finansministerns positiva bild är en hög tillväxt och låg arbetslöshet. Sysselsättningen, även om den är ett rätt meningslöst mått, är rekordhög.

Under det kommande året satsas 24 miljarder kr på "reformer", något som inte hade varit möjligt utan åtstramningen i migrationspolitiken eftersom regeringen sparar 100 miljarder på migrationen under de kommande fyra åren. En stor del av de sänkta kostnaderna skjuter staten över på kommunerna genom att sänka ersättningarna för ensamkommande flyktingungdomar.

Tio miljarder ska gå till landets kommuner och landsting. Regeringen kallar det för en satsning, men i praktiken handlar det om en kompensation för de kostnader som riksdagens asylpolitik skapat. Pengarna behövs alltså för att upprätthålla dagens välfärd, inte bygga ut den. Och viktigast av allt: regeringen lånar till varenda utgiftsökning. I en högkonjunktur.

Magdalena Andersson säger något annat som är värt att beröra:
Det vi ser i den nya prognosen är att sysselsättningsgraden faller tillbaka när nyanlända kommer ut på arbetsmarknaden, men 2020 är vi tillbaka på lika hög sysselsättningsgrad som vi har innevarande år. Effekten av nyanlända är utraderad redan 2020 vilket tyder på en väldig styrka för den svenska arbetsmarknaden.
Jag är inte ekonom, men det vore intressant att veta hur regeringen räknar. Dels räknar den förstås bara BNP-tillväxt, inte BNP per capita (då skulle siffrorna se mycket sämre ut till följd av en växande befolkning som inte kommer i arbete). Genom att prata om "sysselsättningsgrad" kan regeringen dessutom få situationen på arbetsmarknaden att se ljus ut även framgent när tiotusentals asylinvandrare ska ut och arbeta.

Det är här det uppstår frågetecken. Vi vet att det tar 15 år innan varje tredje person som fått asyl i Sverige har ett helårsarbete. Detta får stegvis återverkningar i arbetslöshetsstatistiken även på nationell nivå, men tydligast slår det i kommuner med en stor andel invandrare.

I över en tredjedel av landets kommuner är arbetslösheten bland utrikes födda över 30 procent. Snart har hälften av de inskrivna på Arbetsförmedlingen utländskt ursprung, vilket vittnar om en oerhört tudelad arbetsmarknad. Det är svårt att få detta och de ljusa prognoserna att gå ihop. Vet regeringen något som vi inte vet?

Är det en mirakelekonomi som Magdalena Andersson snickrar på i lönndom? Eller är det månne snabbspåren, industrikanslern och utvecklingsmoralen som ska fixa biffen? 

Tidigare bloggat:
Utmaningen
Vägen framåt?
Integrationsfiaskot större än många anat

I stället för förbud


Det franska förbudet mot att ha heltäckande baddräkt, så kallad burkini, har väckt reaktioner som får mig att tänka på debatten om ett svenskt tiggeriförbud. Låt mig förklara hur man kan ogilla både burkinis och tiggeri och samtidigt inte förespråka ett förbud.

Det råder ingen tvekan om att burkinin, precis som den heltäckande slöjan, är en effekt av ett patriarkalt samhällssystem där mannen bestämmer vad kvinnan får ha på sig. Just burkinin är emellertid något mer. Den är ett slags anpassning till detta förvisso sjuka system i syfte att kvinnor över huvud taget ska kunna vistas på stranden. Alternativet hade sannolikt varit att dessa kvinnor fått sitta hemma - knappast en seger för upplysningen och jämställdheten.

Burkiniförbudet får den absurda konsekvensen att poliser lägger tid på att be kvinnor att... klä av sig. Som engagerad i kvinnobaksfrågor har jag alls inget emot lättklädda kvinnor, tvärtom. Men det blir lite ofräscht när det är politiker som bestämmer hur mycket kläder man får ha på sig på en badstrand och att den som inte följer detta påbud riskerar böter. Frankrike har således instiftat en sorts moralpolis. Detta kan inte ha något med "franska ideal" att göra.

Burkinilagen ska ses i skenet av den salafistiska terror som drabbat Frankrike hårt under de senaste åren. Landet är skakat, människor uppskrämda och politikerna känner kravet att de måste göra något. Det är förståeligt.

Ett förbud mot symboler för islamismen, som att kvinnor måste skyla sin kropp inför främmande män, är enkelt. Men det stoppar förstås inte terrorism, islamism eller radikalisering. Och det gör inte kvinnor friare heller. Risken är snarare att lagen i praktiken tvingar redan utsatta kvinnor att stanna hemma helt och hållet. Vilket ju inte kan vara avsikten.

Det drabbar inte männen att kvinnorna får ännu en klädregel att förhålla sig till. Det ökar inte kvinnors chans att bli kvitt patriarkalt förtryck. Därför är förbudet feltänkt.

Ska då alla kvinnor få bära niqab, hijab och burkini var som helst? Jag kan tänka mig att heltäckande slöja är olämpligt i vissa fall - som i skolan eller i vissa serviceyrken. Men då ska det vara upp till arbetsgivaren, inte lagstiftaren, att sätta reglerna. Sedan får den arbetssökande rätta sig efter detta och inte springa till någon diskrimineringsombudsman och gråta.

Som så ofta faller jag i mitt resonemang tillbaka på äganderätten. Varje kommun eller privat markägare ska ha rätt att besluta om vem som får vistas där. Gäller det en särskild anläggning, som ett kommunalt eller privat bad, ska det vara upp till ägaren att avgöra om burkinis är OK eller inte. Detta är inte en fråga för landets nationella parlament.

En liknande åsikt har jag i frågan om ett tiggeriförbud. Jag ogillar starkt att vi har tusentals hitresta tiggare som sitter utanför snart sagt varje affär och tunnelbanestation med en kopp, skräpar ned, sätter upp illegala bosättningar och att människor dessutom fortsätter att upprätthålla detta genom att ge pengar.

Därmed inte sagt att ett förbud är den bästa lösningen här heller. Allra bäst vore förstås om folk slutade ge. Då skulle problemet upphöra inom några veckor. Men eftersom det inte verkar vara realistiskt, är det näst bästa att upprätthålla de kommunala ordningsstadgor som redan finns, förenkla avhysningarna och se till att ingen vistas längre i landet än de tre månader som är tillåtet.

Det är möjligt att vi kommer landa i ett förbud mot tiggeri i Sverige inom överskådlig tid ändå. Nog vore det rätt typiskt att stifta en ny lag i stället för att först se till att redan existerande lagar efterlevs. Men knappast första gången.

måndag 22 augusti 2016

Nu var de naiva igen


Centerpartiet vill skärpa straffen för dem som kastar sten på blåljuspersonal och tänder eld på bilar. Annie Lööf lanserar förslaget att ungdomar som döms till ungdomstjänst ska kunna avtjäna denna hos polisen eller räddningstjänsten.

Detta är alltså Centerns uppfattning av "skärpta straff"? Det är dumt. Riktigt förbannat dumt. Och det säger en hel del om hur naiva Annie Lööf och Centerpartiet är.

Föreställ dig att du arbetar som polis, brandman eller ambulanspersonal. Du har åtskilliga gånger fått stenar kastade mot dig och på den bil du vistas i när du arbetar i så kallade socialt utsatta områden.

Någon månad senare dyker en ny praktikant upp på jobbet. Det visar sig vara den kille som hivade en gatsten i framrutan på den bil du färdades i för en tid sedan. Det måste upplevas som en varm och skön spottloska i ansiktet.

Det blir lite grand som att erbjuda de som kastat brandbomber mot Botkyrka stadsdelsförvaltning en praktikplats inom socialtjänsten.

Om man ska raljera lite är Centerpartiets förslag ett slags light-version av det famösa rödgrönrosa förslaget i Stockholm att integrera återvändande IS-krigare genom hjälp med att hitta jobb och bostad.

Vi frågar oss ofta varför kriminaliteten blir allt grövre. Vi undrar hur samhället har kunnat tillåta att kriminella i praktiken tar över hela bostadsområden. Centerpartiet gav oss i dag ett svar på den frågan.

Jag gillar prylsamhället


När jag för en tid sedan började rensa i lägenheten för fotografering inför en eventuell försäljning slogs jag av hur mycket prylar jag har samlat på mig genom åren. Det är den där klassiska ögonöppnaren som ofta drabbar oss när vi ska flytta, antar jag.

Efter att ha burit ned flera bokhyllor, tömt det mesta av spelavdelningen och rensat hemmet på alla personliga föremål blev lägenheten plötsligt... större. Luftigare.

Problemet är att jag inte skulle vilja leva så året om. Jag gillar prylar. Jag trivs med ny glänsande elektronik i TV-bänken, en till trave böcker till bokhyllan och nya spel till retrosamlingen. Men jag får nog vara tacksam för att jag bor ihop med en person som inte har riktigt samma prylbehov som jag.

När jag besökte en tidigare kollegas hem slogs jag av hur oerhört kalt och opersonligt det kändes. Som en lägenhet inför en visning. Jag fick intrycket att de hade rensat undan halva hemmet bara för att det skulle se rent och städat ut när vi kom på besök, men så här i efterhand har jag tänkt på att det förmodligen inte var fallet.

Vissa har helt enkelt inte behov eller intresse av flera hyllmeter böcker, elektronik och prydnadsföremål i sina hem. De föredrar det avskalat. Rent. Och vitt! Framför allt vitt.

Detta bekräftas när jag läser SvD:s reportage hemma hos ett par som högst medvetet lever enligt minimalistiska principer. Men det finns även något modernt och "hippt" i att ha lite saker. Som ett slags statement mot konsumismen. Inte bara mot det så kallade slit-och-släng-samhället, som även jag kan ha synpunkter på, utan på själva idén att över huvud taget äga prylar.

Här övergår det praktiska till att bli politiskt. Minimalismen blir en politisk handling, ett slags året runt-version av "buy nothing day", en dag jag för övrigt alltid hyllar genom att handla. Helst lite extra.

Ty även om prylar aldrig kan ersätta eller ens jämföras med mänsklig kontakt, relationer eller kärlek, kan de faktiskt ge trygghet och uppskattning. Bara genom att finnas till. Vi skapar lätt relationer till våra prylar eftersom vi har minnen tillsammans med dem. Och det är dessutom väldigt kul att handla dem.

Jag råkar vara en person som trivs med prylar. Båda att gå in och köpa dem, att packa upp dem och att sedan använda dem. Jag vill ha sakerna i ordning, men jag skulle inte vilja leva i ett kalt hem. Då står jag hellre ut med att det är lite trångt här och var. Eller få höra från frun att jag har "för mycket" av något.

Därför brukar jag skämta med frugan om att det är aldrig för mycket prylar som är problemet - utan för lite plats.

söndag 21 augusti 2016

Ett välfärdsland i utförsbacke


Stefan Löfven har hållit sitt femte sommartal varav det andra som statsminister. I ett tal som delvis var en karbonkopia på Almedalstalet låg fokus på svensk politiks kanske största fiasko - skolan.

Löfvens tonfall säger en del om läget i Sverige. Landet han leder genomgår en lärarkris, en poliskris, en välfärdskris och en tilltagande tillitskris. Allt hänger förstås samman - när polisen inte kommer, när skolan inte levererar och när det inte finns tid för en canceroperation påverkar det tilliten i samhället.

Men samtidigt som Löfven beskriver en orolig omvärld och ett Sverige med många problem, gör hans fäbless för politiska floskler att den allvarliga tonen inte riktigt går att ta på allvar. Begriper statsministern hur allvarligt läget är? Jag tvivlar.

Under dagen höll regeringen en pressträff för att berätta om en satsning på skolan. S och MP vill stärka ungas läsförståelse genom att byta namn på höstlovet till "läslov". Ja, det är sant. Och logiskt givet vilken tid vi lever i. När ett armband förväntas avskräcka sexualförbrytare är det helt naturligt att tro att namnet på ett skollov kan påverka hur mycket elever läser.

Därtill ska fler lärare utbildas. Ja, det saknas lärare, och det har knappast blivit bättre när motsvarande flera tusen nya skolklasser invandrade bara under fjolåret i en tid när lärarbristen redan var gammal och känd. Men det handlar inte bara om resurser, som jag ska komma till strax. Skolans kris går djupare än så.

Sverige har i dag tilltagande påfrestningar på de grundläggande funktionerna i en modern stat; polisen, skolan och vården genomgår en kris. Samtidigt. Och det bostadspolitiska haveriet ska vi inte ens tala om.

Nu vill regeringen kasta pengar på problemen. Fler poliser, fler lärare, fler sjuksköterskor. Om pengar var problemet skulle regeringen kunna låna upp hundratals miljarder kr till låga räntor (Sveriges anseende är fortfarande gott) och ösa ut över kommuner och landsting. Problemet löst.

Men krisen handlar inte primärt om resursbrist. Den handlar om en samhällsutveckling som tillåtits, ja rent av hejats på, av en majoritet av riksdagens partier under väldigt lång tid. En normupplösande samhällsutveckling där det har blivit fult och osolidariskt att ställa krav på skötsamhet. Där ordning i klassrummet har hånats som någon sorts militärdisciplin. Där målkonflikter i den skattefinansierade välfärden har ignorerats. Och där det setts mellan fingrarna på kriminalitet (det nya målet för yrkeskriminella är talande nog välfärdssektorn, och regeringen har beslutat utreda saken).

Kalla det naivitet, blåögdhet, curlingsyndrom eller bara ren och skär dumhet. Effekten är densamma: ett land där världens mest omfattande beskattning av den arbetande befolkningen inte räcker till för att upprätthålla grunderna i statens åtaganden.

Det finns en gemensam nämnare; en minskad auktoritetstro i samhället. Detta har direkt eller indirekt med den postmoderna diskursen och den normupplösande synen på människan att göra. Poängen här är verkligen inte att jag efterlyser en befolkning som står i givakt. Utan snarare att fler visar respekt och viss tilltro till professioner, myndigheter och medmänniskor. Men det är bevisligen svårt i en tid när alla talar om behovet av "normkritik".

Poängen är denna: det hjälper inte att anställa fler lärare om eleverna inte respekterar läraren. Det hjälper inte att sätta in fler poliser om de kriminella skrattar åt dem. Det handlar således inte bara eller ens främst om fler händer och fötter utan om auktoritet, befogenheter och arbetsmetoder. Sådant skapas inte under en nattlig budgetmangling med Jonas Sjöstedt. 

Ingen journalist behagade heller i dag fråga vad Löfven har för förklaring till att hans eget och andra partier kunnat låta problemen växa sig så här stora och akuta. Varför agerade de inte tidigare? Trodde de att välfärdsstaten var färdigbyggd och inte behövde förvaltas? Var det månne bilden av Sverige som Föregångslandet som steg dem åt huvudet? 

Under de kommande 20 åren kommer det finns många tillfällen att ställa frågor. Då kommer politiska tyckare och inte minst vi väljare undra hur i helvete de kunde låta det gå så här långt. 

Läs även:
Anna Dahlberg, Fnordspotting

lördag 20 augusti 2016

Därför sitter Löfven kvar efter valet


Det är halvtid i Stefan Löfvens första mandatperiod som statsminister. Kriserna har avlöst varandra. Tre ministrar har avgått, stora delar av regeringens politik har fått stöpas om. Grundfundamenten i det svenska välfärdsbygget svajar betänkligt. Nu ska jag förklara varför det mesta trots detta tyder på att Löfven kommer sitta kvar efter valet 2018.

Med två år kvar till nästa val brukar oppositionen stå som starkast. Det var 2008 som Alliansen förklarades "rökt" av statsvetaren Sören Holmberg. Då låg allianspartierna gemensamt nio procentenheter under 2006 års valresultat. Oppositionen samlade över 55 procent. Kontroversiella reformer som ökad egenfinansiering av a-kassan tärde på förtroendet för regeringen. Sedan kom finanskrisen.

Alliansen lyckades komma tillbaka och vinna valet 2010. Men den politiska kartan började redan då ritas om när riksdagen fick ett nytt parti och Reinfeldts regering tappade sin majoritetsställning.

Snabbspola fram till i dag. Det är nu, med två år kvar till valet, som oppositionen borde vara som starkast. Det är nu det är på sin plats att vädra sitt missnöje och riskfritt att svara något av allianspartierna när opinionsinstituten ringer.

I stället samlar Alliansen enligt en ny Inizio-mätning blott 41 procent, knappt två procentenheter mer än i senaste valet. På detta underlag bildar man ingen handlingskraftig regering (i synnerhet inte som KD åter igen hamnar under spärren).

Regeringen Löfven genomgår just nu ett slags Operation Upprensning. År av Reinfeldtnaivitet ska åtgärdas. Löfven skärper tonen och lagstiftningen mot terrorism, lägger förslag på skärpta straff mot bilbrännande ligister, förändrar asylpolitiken, har skärpt hanteringen av svenska pass och skickar nu även ut en testballong om förbud mot tiggeri, nationellt eller lokalt. Det är osäkert om det sistnämnda verkligen resulterar i någonting, men signalen som förslaget sänder är tydlig: "vi tar missnöjet på allvar". Mycket är säkert snack, men det går inte att förneka att S+MP-regeringen faktiskt har åtgärdat en hel del som Alliansen gav blanka tusan i.

Löfven vill förmodligen både visa handlingskraft och städa upp inför nästa val. Missnöjda svenskar ska inte ges något skäl att rösta på Moderaterna eller Sverigedemokraterna utan känna att de lika gärna kan stödja Socialdemokraterna eftersom S nu genomför många av de förslag som M och SD lagt fram.

Dessutom måste alla inse att Alliansen existerar mest i teorin. Dess företrädare intalar sig att de kan vinna nästa val och regera precis som de gjorde 2006-2014. Men det politiska landskapet har förändrats radikalt. Det är lite avslöjande när centerpartister i sociala medier gläds åt opinionssiffran 8,3% för det egna partiet och skryter om "en stabil ledning" för Alliansen, när den borgerliga fyrklövern endast ligger två procent över såväl valresultatet som de rödgröna.

Eftersom Anna Kinberg Batra hittills inte har visat någon som helst vilja att samarbeta med ett växande SD, återstår egentligen bara två alternativ efter nästa val: en storkoalition mellan S och M eller en fortsatt Löfven-regering.

Just nu förefaller det mest realistiska alternativet vara att Stefan Löfven sitter kvar på ungefär samma mandat som i dag. Oppositionen är helt enkelt för svag och splittrad. Chanserna att fälla regeringen har kommit och gått.

Kanske kan Moderaterna komma tillbaka till valet 2022. Med en ny ledare värd namnet och ett realistiskt regeringsalternativ. En ny allians.