Det är en fascinerande upplevelse att ibland stiga ur verkligheten och låta sig svepas med i en fantasivärld, en fabel, en plats dit den grå vardagen inte når.
Lite så känns det när man läser Kajsa Ekis Ekmans text om Greklandskrisen. Nej, krisen har alls inget med Grekland att göra, hävdar hon. Grekerna är enligt Ekis Ekman Europas mest arbetande folk. Vilket trots statistiskt stöd torde vara en sanning med modifikation. Den som exempelvis bevittnat ett husbygge eller stort målarjobb i Grekland kan, snarare än räkna antalet arbetstimmar, räkna hur många pauser arbetarna gör för att besöka puben tvärs över gatan.
Jag gillar Grekland, det är ett trevligt turistland, det har en rik historia, god mat och fina stränder. Men vi är många som har besökt Grekland genom åren och förundrats över vissa saker. Som folks ovilja att betala skatt ("jag betalar det jag vill betala") och det utbredda fifflet. Från åskådarplats faller bitarna plötsligt på plats.
Euron har knappast gjort livet bättre för grekerna och just under den pågående krisen har beslutet att (på felaktiga grunder, givetvis) bli euromedlem fråntagit landet ett viktigt instrument att hantera situationen. Men Greklands pågående ekonomiska bekymmer är helt och hållet självförvållade och kan inte skyllas på någon annan. Det är så enkelt som att politikerna har spenderat mer pengar än de lyckats få in.
USA och stora delar av Europa lider av Lyxfällansyndromet. Det behövs helt enkelt en Magnus Hedberg som tittar de ansvariga i ögonen och säger de bevingade orden: "Jag blir faktiskt förbannad!"
1 kommentar:
På tal om fablernas värld.
Det enda Grekland borde ha gjort är att ha följt Irland och Islands exempel.
Nyliberala föregångare för hela Europa som det ju gått väldigt fint för.
Skicka en kommentar